Logotype Sveriges Förenade Filmstudios

Rapport från juryuppdrag i Fribourg

Peter Dalling från Ängelholms filmstudio nominerades av SFF, och utsågs sedan av IFFS, till att vara med som jurymedlem för Don Quijote Award under Fribourg International Film Festival. Här är hans rapport.

Det kom ett mail... med den ungefärliga ordalydelsen: Peter Dalling, du är inbjuden att ingå i juryn under filmfestivalen, Fribourg, Schweiz.

Under bortåt tjugo år har jag ingått i filmstudiostyrelsen i Ängelholm och jag har även undervisat i filmkunskap, svenska och filosofi vid gymnasieskolan i stan i 35 år, så detta uppdrag kändes mycket hedrande.

Fylld av entusiasm tog jag flyget från Kastrup och i Fribourg möttes jag av en assistent som höll min namnskylt i händerna varefter han ytterst belevat ledde mig till hotellet ett par hundra meter bort. Där blev jag bemött på ett sätt som gav mig VIP-vibbar😊 Allt var minutiöst väl förberett med program, partytider, jurylegitimation och allt annat jag behövde veta inför veckan.

Fredagskvällen den 16 mars öppnades festivalen i en mycket stor och elegant biograf, Arena 1, med tal på franska (alla översatta till engelska eller tyska i utdelade hörlurar) av diverse potentater från kantonen. Den formella delen avslutades av den konstnärlige ledaren, Thierry Jobin, och applåderna dånade hos den förväntansfulla publiken. Det slog mig att biografen påminner om Draken i Göteborg.

Den allra första filmen, utom tävlan, Makala, av Emmanuel Grass, vann Critics’ Week Grand Prize i Cannes 2017. Vi följer en ung kongoles som sliter ut sig med att framställa grillkol, som han transporterar fem mil på en totalt överlastad cykel mot närmsta stad, där han försöker sälja sin produkt. Det gör ont att se denne stackars man kämpa för brödfödan och jag kommer att tänka på honom varje gång jag ska köpa grillkol i framtiden.

Lördagen blev intensiv med tre filmer och jag ska inte recensera dem utförligt utan bara försöka presentera dem relativt kortfattat.

”Green Days by the River” är regisserad av Michael Mooleedhar från Trinidad. Han var i Fribourg för att presentera sin film, som bygger på en roman med samma namn av en inhemsk författare vid namn Michael Anthony.
Handlingen kretsar kring en ung mans turbulenta känslor inför två lika unga kvinnor och en mindre revolt mot faderns önskan att sonen inte ska arbeta hos en indier, som äger mark.

”Unicorn” är brasiliansk och regisserad av Eduardo Nunes och den kretsar kring en mamma, hennes dotter och den frånvarande mannen/pappan. De lever ofattbart isolerat i ett ingenmansland omgivet av höga berg och filmens tempo är mycket lugnt. Filmen är baserad på två noveller av Hilda Hilst och titeln symboliserar det mystiska, ogripbara och fantasifulla. I korta sekvenser får vi se enhörningen skyggt gömma sig i den gröna omgivningen lika isolerad som modern och dottern.

Lördagens sista film, ”What will people say?”, blev publikens vinnare vid prisutdelningsceremonin. Det är en norsk/svensk samproduktion regisserad av Iram Haq och den behandlar ett mycket aktuellt ämne, nämligen kulturkrockar.
Nisha, en 16-årig flicka som bor i Oslo med mamma, pappa och storebror, får en norsk pojkvän. När pappan upptäckter pojken i flickans rum, tar. handlingen en obehaglig vändning och Nisha tvångsförflyttas till släktingar i Pakistan. Det som händer sedan är fullständigt oförutsägbart. ”What will people say?” hade premiär på Torontos filmfestival 2017.

Efter dagens begivenheter på biograferna, serverades det god mat och dryck på festivalens gemensamma träffpunkt, Ancienne Gare, alldeles intill den nya stationen. Här samlades vi på kvällarna, språk blandades och det blev en stämning som skulle få alla cineaster att njuta.

Söndagen 18 mars såg vi den indiska ”Walking in the wind”, av Praveen Morchale. Den handlar om en tioårig pojke som råkar ha sönder en klasskamrats stol och beslutar sig för att bära hem den de sju kilometerna med Himalaya som fond.

Därefter var det dags för ”Five Fingers for Marseilles” med Michael Matthews som regissör. Filmens Marseilles ligger inte i Frankrike utan är en nedgången, utblottad by någonstans i Afrika. Man kan nog påstå att inspirationen kan ha hämtats från ”Last Man Standing”, där olika kriminella i en gudsförgäten håla i USA förgör varandra.

Dagens sista film ”Packing heavy”, en argentinsk i regi av Dario Mascambroni, skildrar en 12-årig pojke som vandrar i Buenos Aires med en laddad pistol i ryggsäcken. Mannen som mördade hans pappa har nyss frigivits från fängelset.

Vid ett senare tillfälle, då publiken och jurymedlemmarna samlades i och runt foajén för snacks och vin, kom en man fram till mig och påtalade ett faktum jag inte tänkt på, nämligen att barn i många av de filmer vi sett utnyttjades för att på ett ”billigt” sätt framkalla vuxenkänslor och skam. Han hade faktiskt en poäng och det skulle komma fler barn i de kommande filmerna.

Måndagens enda film var ”Dark is the Night”, av Adolfo Borinaga Alex jr från Filippinerna. Även denna tar upp ett aktuellt och obehagligt ämne, Dutertes narkotikarensningskampanj, där massor av både skyldiga och oskyldiga avrättas av polisen. Det är en tät och delvis brutal skildring och ingen tycks gå säker.

20.30 på måndagskvällen var det så äntligen dags för förmodligen hela veckans höjdpunkt; en ”masterclass” med Ken Loach.
Han sitter längst fram i den fulla salongen och vid hans sida finns en moderator, som stillsamt ställer frågor om de filmer som betytt allra mest för Loach. Dem han fick tid att fördjupa och uttrycka sin beundran för var ”Cykeltjuven”, ”En blondins kärleksaffärer” och ”Slaget om Alger”.

På sin mjuka, fina engelska berättar Loach om hur allt började, hur han enligt egen utsago hade tur att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och inte minst om sitt engagemang för ”the working class people”.
Publiken fick även tillfälle att medverka och jag tog chansen att fråga om hur han trodde att Brexit skulle påverka den engelska arbetarklassen. Svaret blev något längre än vad man räknat med. Hela samtalet med honom finns under Fribourg International Film Festival (FIFF) på nätet.
Dagen efter kom Loach till Ancienne Gare för samtal med dem som ville fortsätta att fördjupa frågorna. Han stannade cirka en timme, innan han mer eller mindre drogs iväg till en tv-intervju.

Tisdagen fortsatte med bara en film, ”After my Death”, av Kim Ui-seok från Sydkorea. En gymnasietjej försvinner spårlöst och misstankarna faller på en av hennes skolkamrater. Dessutom leds hela utredningen av den försvunna flickans mamma. Åter ser vi unga människor som verktyg för att vinna publikens sympatier, att projicera våra känslor till en tid som ligger bortom räckhåll för oss äldre.

Varje jury skulle utse en president och jag ställde gärna upp som kandidat för min grupp som bildade FICC-juryn med utdelandet av ”The Don Quijote Award”. Förutom den fanns t.ex. en ekumenisk, en kortfilms- och en ungdomsjury och Grand Prix. Jag återkommer med vinnarna och prisceremonin i slutet av artikeln. Än återstår det fyra filmer, varav den första heter ”Foxtrot”.Det är ett nästan antikt grekiskt existentialistiskt drama av Samuel Maoz.Det ringer på dörren till föräldrarnas bostad i Tel Aviv. Modern öppnar och faller samman, då hon ser några officerare. Hon förstår direkt att de kommer med dödsbud. Sonen har blivit skjuten vid en gränspostering kallad Foxtrot mitt ute i ingenmansland och det som följer får mig att tänka på ”Fruktans lön”, en fransk klassiker med Yves Montand.

Efter var det dags för ”The Seen and Unseen” i regi av Kamila Andini från Indonesien.
Tantri, en tioårig flicka (dags igen för barn) försöker att hantera tvillingbroderns död genom att fly in i en drömvärld. Filmen är nästan icke-verbal och Andinis film gav henne pris på Tokyo FILMex festival.

Sedan kom en överraskning, en japansk komedi, ”Goodbye, Grandpaa” av Yukihiro Morigaki. Det är inte ofta komedier hittar till filmfestivaler men publiken behövde nog få skratta efter alla relativt dystra historier.
Morfar har dött men ingen i familjen tycks sörja. I stället blir det bråk när alla medlemmar samlas för minnesstunden och som en syster säger:”Vi träffas bara vid bröllop och begravningar”. Trots alla intriger och skärmytslingar, ligger hela tiden varma känslor bakom varje påhopp och vi tycker om dem allihop. Regissören ger även en känga åt mycket rika buddhistiska munkar, eftersom de anländer i en Mercedes Geländewagen, en extremt dyr och exklusiv bil.

Nu återstår endast en visning inom tävlan, ”Black Level” i regi av Valentyn Vasyanovych. Det är en mycket märklig film, eftersom den är totalt ”stum”. Inte ett enda ord sägs utan stiliserade bilder berättar historien om den moderna tidens ensamhet. ”Black Level” vann Odessa International Film Festival 2017.

Så kom lördagen till slut och det var dags för le grand finale på Arena 1 med prisutdelning och tal inför en fullsatt salong. Åter var kantonens potentater på plats liksom den konstnärlige ledaren, Jobin. De olika jurygrupperna tillkännagav vinnarna med en kort motivering och några av dem som vann de större priserna var ”Black ”Level”, ”After my Death” och min grupps favorit.

Här presenterar jag vår vinnare och håller ett kort tacktal till festivalorganisatörerna och inte minst till den underbara publiken i Fribourg.

Vår motivering:

The film we selected for the ”Don Quijote Award” illustrates the everyday life of a family recently torn apart experiencing two of the worst exitential nightmares of being human: the loss of a loved one and the accidential and unintended killing of innocent people. The location where the movie unfolds- a region of the world also torn apart by conflicts - sets the stage for a cause-and-effect tragedy where tiny details lead to consequenses beyond reason.

The title is a brutal contrast to the cruelty and absurdity of life as shown in the film. The Award goes to Foxtrot by Samuel Maoz (2017).

FICC jury: Peter Dalling, Sebastiano Caroni, Pratima Shrestra

Kvällen och festivalen avslutades med en fest på Ancienne Gare. Detta var en vecka som jag aldrig kommer att glömma.

Peter Dalling

(alla medverkande filmer är från 2017)

Peter delar ut Don Quijote Award

Peter delar ut Don Quijote Award

Peter delar ut pris

På bilden nedan ser vi Thierry Jobin och Lea Wattendorff, jurykoordinator.

Ken Loach

Ken Loach i samtal med några cineaster på Ancienne Gare

Kontakt

Allmänt: Per Eriksson, 08-665 12 30
Filmbokning: Tomas Tengmark, 08-665 12 31
Epost: förnamn (snabel-a) filmstudio.se

Adress

Sveriges Förenade Filmstudios (Swedish Federation of Film Societies)
Filmhuset, Borgvägen, Box 27126. 102 52 Stockholm, Sweden
Telefon: 08-665 11 00 (vx)